Idag blev det bestämt hos min kurator att det ska skickas en remiss till någon kvinna som jobbar med ätstörningar..

Jag är rädd, men jag vet inte riktigt varför jag är rädd heller.

Men det känns bara läskigt att en gång för alla ta itu med detta helvete.

Tidigare idag var jag hur positiv, men nu har jag fallit tillbaka min på likgiltiga inställning till livet.

Inget har någon betydelse längre..

 

"Jag lever eftersom jag känner regndropparna som faller ned på mitt ansikte."