Varför ska det vara så svårt att gå till kylen, ta fram yoghurten och äta?
Det tar stopp, även fast jag höll på kräkas för jag var så hungrig så går jag inte och äter..

Orkar knappt med skolan längre, har massor med uppgifter jag skulle behövt göra för flera veckor sedan men jag orkar inte.. 

Idag blev det bestämt hos min kurator att det ska skickas en remiss till någon kvinna som jobbar med ätstörningar..

Jag är rädd, men jag vet inte riktigt varför jag är rädd heller.

Men det känns bara läskigt att en gång för alla ta itu med detta helvete.

Tidigare idag var jag hur positiv, men nu har jag fallit tillbaka min på likgiltiga inställning till livet.

Inget har någon betydelse längre..

 

"Jag lever eftersom jag känner regndropparna som faller ned på mitt ansikte."

Varit och träffat kuratorn, det gick väl an sådär det med..
Mycket prat om maten som vanligt, även om min "nästan" överdos förra veckan också.

Idag ligger jag på 161 minus ännu, men börjar känna mig svimfärdig så jag måste nog ta något lätt att äta.

jag vet inte ens om jag vågar att väga mig ikväll, blev en tur hem till mamma och hon bjöd på min favorit måltid..

Jag åt för att inte väcka misstankar men det tog i, speciellt eftersom det har gått så bra dom sista dagarna..

Men det är väl bara att ta nya tag i morgon igen..

Här kommer den jobbiga biten, för samtidigt som jag vill bli frisk och leva normalt så vill jag ändå inte det.

Jag vill vara smal igen, vill se människors blickar när jag går förbi..

Så jämt är det en konflikt i mitt huvud, jag vet att det går inte att leva så här.

Men hur lever man ett normalt liv?
Hur kan man äta 3 måltider om dagen?

Det är så länge sedan jag hade ett normalt förhållande till mat att jag helt enkelt har glömt bort.

Vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag är snart 22 och har levt med min ätstörning dom senaste 3 åren av mitt liv.

Det var inte först jag sökte hjälp av andra orsaker som jag insåg att jag hade ätstörningar.
Jag levde i förnekelse, tog väldigt länge innan jag upptäckte att jag verkligen var sjuk.

För jag har ju läst allt om ätstörningar, skrev ett stort arbete i gymnasiet men ändå ville jag inte inse att jag var sjuk.

Idag klev jag upp på vågen och insåg att jag har gått ner två kg sedan i måndags..

det är inte alltid meningen att gå ner i vikt, men just nu är det tufft.. Att sommaren är på väg med stora steg och jag väger normalt igen..